Såhär taggad var man när man for till östersund


såhär såg man ut när man tävlat klart:

chockad, finns det ingen gräns? KUNDE DET VERKLIGEN GÅ SÅHÄR DÅLIGT?

EFTER ALLTING:


Tror jag aldrig varit så besviken över mig själv någonsin som jag var igår, jag kände INGENTING, tom, förbannad, men framför allt ledsen. Att man aldrig får lyckats känna sig nöjd över sin prestation. Nu känns allt väldigt meningslöst. Hade tänkt sura hela veckan ut. Bara för att. Vad är det för mening med att vara glad när det ändå går skit med det man gör? Men det är inte lätt och vara sur en hel dag. Jo, igår gick det finemang.
Men sen kom jag på att jag kan ju inte vara sur när jag ska ha tisdagsfika imorrn. Och den där himla UEM-platsen kanske inte är HELT körd trots allt? Men om den är det, får jag veta det senare. Och då får jag bryta ihop senare. Men nu, får jag leva i nuet och försöka se positivt i något. Och om en halvtimme eller så ska jag pallra mig till gymmet med den gosiga elin nilsson. Får se om hon hade tänkt köra slut på en ettajävel eller inte. Men som sagt, jag var förstörd, men nu får man försöka vara glad ändå. Fast det är svårt.