Jag saknar dig så mycket, saknar att se det där leéndet som inte finns hos någon annan, det där skrattet, eller den där personligheten, som bara du hade. Mitt liv är inte detsamma, tror inte någons liv är detsamma längre. Samtidigt som jag har gått igenom gamla blogginlägg, fnissar för mig själv när jag läser close up med larsa, eller när jag höll på att flippa ur för att jag trodde vi inte skulle få tag i bankett biljetter till SM i östersund och sture skrämde mig med att säga att vi skulle sitta och äta palt utanför, och du bara skrattade och sa att det löser sig. Och klart det gjorde det. Allt löste sig när man hade dig. Nu går bara livet i vågor och man vet inte vars man har sig själv längre. Att en person kan påverka ens liv så mycket.